franettfonster

Ett fullt "schema" för den här helgen.
lördag: as usual . . . ridskola. Sen ska vi åka skidor och pulka. käraste lillebror fyler 20 idag. Han förmodas vara pigg vid fyra tiden, för då är det "kalas" :)
På kvällen ska jag på fest. Egen dryck ska medtagas, middag där. Ska bli kul!

Å så söndag...mm..SPA hela dagen! Börjar med söndags brunch vid 9, vilket följs av zonterapi, förbränningsträning, varmpool, massage, ansiktsbehandling... Kommer känna mig som en nyponros :)
Längtar!

Åker buss. det är INTE bekvämt! skakigt som fan!
Jag ska på bio. I Uppsala. någon kanske undrar varför jag åker 14 mil för den sakens skull, svaret är helt enkelt: Avatar i 3D :)
P hämtar upp mig vid busscentralen och sen möter vi upp R. Egentligen skule vi sett Avatar på hemaplan, men enligt Ps tjej ska den ses i 3D. Så därför sitter jag nu här.
Samtliga tåg på min hemmasträcka är inställda, Stockholm _ Göteborg är huvudbanan.

Är glad att jag inte är en pendlare!

Förra veckan lades en kollega till mig in akut. Upprepade svimningsanfall utan orsak.
Nu är personen sjukskriven för utredning. Eventuellt har personen haft en sk "Tia" - dvs en blodpropp/liten blödning i hjärnan.
Persoen är 37 år.

Idag på fm ringde en annan kollega. Lades in akut, misstänkt sk "Tia". Lyckligtvis var det ingen sån. Så nu är det utredning om det kan vara hjärtat eller möjligtvis "bara" en kraftig varning från kroppen att dra ner på tempot. Vila och tänka lite på hälsan.

Det får en att tänka till lite.
De där samtalen kanske kan skjutas på. Mailen måste inte besvaras/kollas på helgen. Strukturera upp arbetstiden lite. Och hålla den!

Att alltid kunna ta lunch! Prioritera vila och återhämtning.

Jag ska vara ledig nästa vecka. Iallafall två dagar. Tors och fre. Och onsdagen går jag hem efter lunch. det hra jag bestämt nu. Och då ska jag inte ägna jobbet en tanke.

En styrka jag har (har haft) är att när jag går hem, så går jag hem. Jag har alltid lämnat jobbet kvar. Inte ältat, funderat eller haft dåligt samvete vid semester, VAB eller sjukdom.
Vilket annars är rätt vanligt inom min sektor, som är nästintill 100% kvinnodominerat.

Men det har smugit sig på. Jag har alltid prioriterat mina skoldagar. Pluggat på fm och sen tagit tåget upp. Inte längre. Sen i höstas ahr jag tagit bilen. För annars hinner jag inte. Jag jobbar på fm. Och skyndar sen iväg.
Skolanm har varit lågt prioriterat vilket har gjort att jag har halkat efter. Har inte haft kraft att styra om tankarna på det.
Så det roliga och spännande har blivit svårt och "jobbigt".
Jag älskar att studera. Jag älskar Uppsala och mitt studentliv. Egentligen.

Och mina favoriter- en sväng i joggingspåret eller ett skönt pass på gymmet, gärna på morgonen. Kraften, inspirationen och motivationen har fått stå tillbaka för "trams".
Mitt sätt att läka, tänka efter, tänka bort och sortera - hur har jag kunnat prioritera bort det?
Saknar i hela kroppen! Är det värt det?

Svar nej!

Promenaden ner till kontoret var skön. Reflekterande.
Jag vill inte bli en av dem som får ont i kroppen, ett sjukt hjärta eller att ett kärl brister någonstans.
Magkatarren i höstas var en klocka.

Dags att prioritera om.
Dags att det blir roligt igen.
"Jobbigt" är varken kul eller inspirerande.
Och bitter vill jag verkligen inte bli!
Och det är bara jag som kan förändra.

Blir så tokglad av OS.
Och så djupt imponeraed.

Att ge så mycket av sig själv, hela sitt liv och så mycket för andra. Mna kan inte säga att de offrar något, för de lever ju sin hobby. Det måste vara grymt!

Kallas segervrål gav mig rysningar…

Hellner. Vilket lopp. Vilket ös. Vilken kämpaglöd. Jag (och jag är ju definitivt inte ensam) är så djupt imponerad. Och det gjorde så grymt i hela min kropp när man såg honom såå slut, helt väck och groggy. Måste varit en evighets upplopp. Fy fan så det skulle ha krampat i hela honom av mjölksyra. Och ändå håller han undan som han gör.

Och som han sa: För en guldmedalj måste man gå ut och chansa lite.
Helt rätt!

Och en stor idrottsman: Han är en sympatisk kille, han förtjänar guldet. På reporterns fråga om vad han tänker om Cologna

Pappan till mina barn tror att vår dotter ljuger om sina smärtor.
Pappan till mina barn tror att vår dotter ljuger om sin sjukdom.
Hur fan förhåller man sig till det?

Bakgrund:
Under hösten noterade jag flera ggr att hon var stel i fötterna på morgonen. Hon tyckte att friidrottsträningarna var tråkiga. Hon sov dåligt på nätterna. Hennes smärttröskel är enormt hög. Så när hon har ont, då gör det RIKTIGT ont. Och hon är inte typen som gråter och gnäller.
Vi var till läkare och fick sen komma till reumatolog. Konstaterades inflammation i en handled och smärtkänslighet i fotlederna. En anti-inflammatorisk medicin skrevs ut. Blodrpver som togs visade ina positiva resultat. Vilket egentligen är bra!
I bilen hem börjar det...
Han säger att han inte tror att hon har så ont som hon säger. Att det är ett påhitt. Att det är jag som menar att hon har ont. Och att det är dumt att hon äter medicinen (för det tycker hans sambo, som är sjuksköterska.)
Jag tycker att han är en idiot. För det 1a: Hon sitter i baksätet och hör vad han säger. 2a: Läkaren har konstaterat inflammation. 3e: Läkaren skrev ut medicin.
"Du får tycka vad du vill, så tror jag iallfall" menade han.

Söndag morgon börjar dottern gråta vid frukostbordet. Hennes axlar värker, nacken värker, ryggen värker och fötterna "dunkar som hjärtslag". Aptiten är helt borta. Hon är trött och har sovit dåligt pga värk under natten. Tempen är högre.
Jag berättar för pappan. De är hemma på måndagen. Jag åker upp och lämnar lite grejer. Då kommer hon upp i mitt knä och myser en stund. Berättar att hon  inte mår bra alls.
På em smsar pappan att vi behöver prata.
Under samtalet berättar han att han tror att hon ljuger! Att hon gör det för uppmärksamhet. Att hon ju kan leka fast hon påstår att hon har ont. Att hon bara verkar ha/säger sig ha ont när jag är i närheten. Att han är irriterad på att fritids/skolan ringt hem henne några ggr under hösten och när hon kommer hem är det inga fel. Att hon inte kan vara sjuk för att hon inte har feber. (Han har berättat för barnen vad det kostar att vara hemma med dem och att det är dyrt och att man inte kan vara hemma i onödan)
"Vi" måste ha ett allvarligt prat med henne för den sakens skull.

Jag säger att jag inte alls tror att hon ljuger! Att det är konstaterat av läkare och att ingen kan veta hur hon upplever smärta. Och att mna faktiskt kan vänja sig vid smärta, ha mindre bra dagar, att det inte ger feber och att man faktiskt kan leka med kompisar fast man har ont i kroppen. (Det är ju roligare att göra nått med kompisar än att ligga still och glo, vilket gör smärtan värre)
Jag säger inte det här för att vara elak", säger han.
"Nä det hoppas jag verkligen, för det är ditt barn du pratar om" svarar jag.

Hur förhåller man sig till att ens barns pappa tror att hon ljuger om sin smärta?
Han tror att hon hittar på.
PÅ måndag ska hon till doktorn igen, jag ska med. Jag måste då be om ett läkarintyg för att ge till hennes pappa (och hans jävla totalinkompetenta sjuksköterskesambo!) som visar att hon har den sjukdom och smärta hon säger sig ha och som är konstaterad av läkare.
Vilken hemsk känsla för ett barn att veta att ens förälder (som ska vara den man kan lita blint på och som älskar och tror på en villkorslöst!) tror att man ljuger!
Det är ju heller inget jag kan ta upp öppet med henne, jag vill rasera hennes självkänsla eller få henne att må dåligt för det här.

Jag ringde till min pappa och frågade om han någonsin trott att jag ljög när jag var liten och hade ont. Sen pratade jah med mamma. Aldrig! sa båda. 
Jag hade inflammation i mina leder när jag var liten. Det började i 8-9 års åldern och jag slutade medicinera när jag var 19 år.
Jag hade heller inte sjukdomen konstaterad via blodprov - tur det. Då är den kronisk och kan inte läka ut.

Det är en molande, dunkande smärta man anpassar sig efter och lär sig leva med. Och hittar vägar runt och förbi - lek med kompisar, läsa böcker, roliga utmaningar, etc. Med bättre och sämre dagar!
Men den syns inte utanpå...

Så hur förhåller jag mig till det här?
Jag blir så ledsen... Och så jävla arg! Och besviken, hur kan man tro det om sitt barn!?

"Jag bara går och går.." säger väl en elefant i elefantparaden i Mowgli - om jag inte minns helt fel.
Idag är en sån dag för mig.
Förutom att ja gått och gått idag, så gjorde jag det jag sa att jag skulle. Jag har gått 5074 steg på min Sidestepper.
Det blir lite ömt i trampdynorna, men det är bara att kliva av i en halvminut och skaka loss då och då så kvicknar de till! :)

Tränade ikväll. Blev cykling och lätt överkropp, sen lite magövningar. M visade mig övningar på boll. Jisses vad kul och SVÅRT det var. Jag som har helt kass balans :S
Men det kändes verkligen i bålen. Får bli kompletterande träning. Gjorde en magövning (bryta en aning mot reglerna måste jag ju få) som vasr grymt skön. Den ska jag fortsätta med. Typ som en upp och nedvänd sit-ups med raka ben. Då förstår du precis eller hur? ;)

Träffade P. Det går framåt med våra bioplaner...vill ju se Avatar i 3D. Ett krux...närmaste bio som visar det är Stockholm och Uppsala. Hmm.. Så vi beslöt oss för Uppsala, efter att de fixat sin 3D kring den 18 februari. Blir kanon! OCh då kan R följa med också. Om du inte redan sett den förstås? :)
Trist att nån viss inte är så förtjust i mig (av orsaker) då hade vi ju kunnat gå ett helt gäng. Men så är livet, olika för oss allihopa :)
Så några steg närmare... Verkar vara komplicerat att gå på bio nuförtiden ;)

Enklare i lördags..då va jag på bio. En ursöt film. Tecknad, på riktigt. Precis som en klassisk Disney ska vara. Grodan & Prinsessan. Det fina med att ha mindre barn är ju att dte är helt okej att gå på alla möjliga ursöta filmer. :)
Nu ska jag in i duschen, sen blir det fotmassage och sen sängen..

Connexiner är äggviteämnen som finns mellan celler och som i enheter om sex Connexiner bildar en Connexon. Denna typ av "porer" möjliggör direkt utbyte mellan cellerna av elektroner, och mindre molekyler. Sedan den första upptäckten har mer än 50 olika mutationer i Connexin 26 som orsakar hörselnedsättning identifierats.

Connexin 26 är den vanligaste genetiska orsaken till hörselnedsättning och är lika vanlig som t ex. cystisk fibros.

En specifik mutation har befunnits vara mycket vanligt förekommande i Europa och i USA, nämligen 35delG. Bärarprevalens för mutationer i Connexin 26 i befolkningen varierar i olika länder mellan ca en och tre procent. I Sverige har nyligen en stor studie genomförts som tyder på en liknade prevalensbild som i övriga Europa. Connexin 26 svarar således för närmare 30 procent av svår medfödd hörselnedsättning.

Det finns stora variationer i den kliniska bilden vid hörselnedsättning hos personer som är homozygoter för 35delG mutationen. De allra flest har dock en svår medfödd symmetrisk hörselnedsättning men även måttliga hörselnedsättningar förekommer liksom diskantskador och oliksidiga hörselnedsättningar."

Finns tydligen hopp...det utförs stamcellsforskning på området...om sisådär 30 år tror de att de har lösningen på hur de ska få flimmerhåren i örat att återskapas i "hästsko"-form. Vilket krävs för att de ska kunna fånga upp ljudet och skicka det vidare från snäckan till hörselnerven.
Men...en ljusning i tidsperspektivet...för 10 år sedan hade de inte lyckats odla nya flimmerhår och trodde att det genombrottet skulle komma 50 år senare. För 6 år sedan trodde forskarna att det genombrottet skulle komma 30 år senare och förra året lyckades forskare odla fram nya flimmerhår, dock sitter de spritt och här och där med kala fält. Så det händer en del...
Det är superintressant och spännande :)
Vet du inte vad du ska bli när du blir stor - bli stamcellsforskare!

En liten illustrerande beskrivning av Connexin 26:

Just kikat klart på en film. Kan rekommendera den.
"The last castle"
Regisserad av Robert Redford, som även spelar en av huvudrollerna.
Handlingen utspelar sig i ett amerikanskt militärfängelse. Redford spelar en flerfaldigt belönad general som kommer dit efter att ha dömts i krigsrätt. 
Det uppstår en konflikt mellan honom och den sadistiske vaktchefen.
Det är en klart sevärd actionfilm, fast slutet är så där typsikt patriotiskt som amerikanska krigsfilmer gärna är. 

Att vara kär, få chans och hur man ska vara när man är ihop, det är inte lätt. Varken som 7 åring eller vuxen :) Men så klart man minns första kärleken och pirret när man frågade chans.

Dottern frågar: Var du kär när du gick i skolan?
Jag: Ja, absolut.
*Fniss*
Dottern: Vad hette han?
Jag: Mikael, en annan hette Daniel, en hette Tommy.
Dottern: Frågade du chans då?
Jag: Ja det gjorde vi.
*Fniss*
Jag: Är du kär i någon?
*Fniss*
Dottern: Ja.... I William.
Jag: Aha...va mysigt! Att vara kär är ju så härligt! Har du frågat chans då?
*Fniss*
Dottern: Ja alltså han blev kär i mig på fritids. Då på rasten.
Jag: Är du kär i honom då? Du kanske blev det då?
Dottern: Ja. Och då frågade jag chans.
Jag: Sa han ja då? Så ni är ihop nu, eller vad heter det?
Dottern: Ja, han ville ha chans på mig. Så nu är vi ihop. Å det är bra för då är han snäll mot mig. Han är ju så hårdhänt och busig annars.

Den snart 7åriga dottern har alltså fått sin första pojkvän. Första kärleken! Det är väl bara för härligt :)
Undrar om jag tycker likasamma när hon är snart 17 :S