Vackert
Så många tårar.
Många tunga känslor.
Många glada känslor.
Det är overkligt med begravningar. Att det faktiskt ligger en människa, något som en gång var en levande, vacker, skrattande person, i den där kistan där framme.
Vackra blommor.
Ljus som brinner.
All vacker sång.
Psalm 791 - Du vet väl om att du är värdefull
Psalm 249 - Blott en dag
Psalm 11 - O store Gud
Och så Rosis som sjöng så otroligt vackert. Med rinnande tårar. Min faster var en mycket nära vän till henne. Så otroligt och fantastiskt starkt gjort att kunna genomföra det.
Det var fasters sista önskan - prästen, sångerskan, sången och att endast de allra närmaste skulle vara med. Prästen, hon fick begrava sin väninna. Också starkt och vackert gjort att kunna genomföra det.
Stackars pappa...han höll på att falla ihop vid kistan. Att få begrava sin syster. Jag trodde jag skulle få hjälpa mamma att hålla upp honom.
Och hennes barn....att få begrava sin mamma... och stackars lilla Ida..hon grät efter farmor så hon skakade... barnbarnen hade skrivit avskedsbrev till farmor/mormor.
Det är nått speciellt när klockorna ringer...det händer nått i kroppen, sinnet och med stämningen. Både in- och utringningen. Man blir frusen och het på samma gång.
När akten var över tände jag ljus.
Ett för morfar. Ett för Kristina. Ett för Håkan.
Vilket gäng. Där kan de sitta i himlen och skåla, sjunga och äta allt gott som Kristina bakar o lagar.
Jag är inte rädd för döden. Jag har redan besinnat mig med att ag inte är odödlig. Är bara rädd för att det ska göra ont, att jag ska få kämpa. Och så tycker jag allt runtomkring döden är läskigt på nått vis.
Jag tänkte när jag satt där i bänken...att en dag är det vi som är här. Å ska ta adjö av ett syskon, av en förälder. Döden kom så nära. Blev så påtaglig. Och så verklig.
Vi pratade om det ikväll, Ea o jag. Hon hade tänkt samma tanke. Och blev lika rädd och eftertänksam.
Jag är glad för min stora härliga familj, alla mina underbara syskon. Som finns där. Bara är. Mina vackra föräldrar. Mina fantastiska barn som jag är så stolt över så det gör ont.
Kristina mötte sitt livs kärlek när hon var 13 år och han 15 år. De var tillsammans i över 50 år. Och gifta 45 år. Tänk vilken vacker gåva att få dela livet så. Och vilken sorg att få vandra vidare alldeles ensam.
Kommentarer
Trackback