franettfonster

Gårdagen var en bra dag. 

"Luffsade" för första gången på länge. Joggade i uppförsbacke i 2.5 km i "lufs"-fart. Bara tå-isättning. Häl först är ajabaja. Då får jag inte springa alls!

Så lydiga jag ställde in löpbandet på uppförslut och började så smått jogg-lufsa :D

Nice. Nice. NICE!

Svetten droppade och lungorna fick jobba på.

Sen fick det bli ordentlig bålträning. Och stretchning. Ordentligt!

Dusch.

Mat.

Glo på teve.

Sängen.

Sen kom melakonin. Kände mig så nedstämd. Ledsen i hela kroppen.

Så där som man inte kan förklara. Funderade på döden. Och andra känslosamma saker. 

Grät mig till sömns. 

Och drömde hemska drömmar.

Jag var på mammas begravning. 

Och min egen begravning.

Många timmar sömn blev det inte.

Enda fördelen när jag vaknade var att jag måste ha sovit tungt, för ryggen kändes "ingenting".

Att gråta sig till sömns ger en tung efterkänsla. Kramas eller få ligga på nåns arm...få krypa upp i mammas famn och få höra hur bra allting är och att det ordnar sig... Ögonen är grusiga och röda. Tät näsa och en tung känsla i kroppen. Även om gråt är förlösande också. Käsnlodammen har fått utlopp.

Men det var läskigt att sitta på en bänkrad längst bak i kyrkan och se mina vackra barn stå vid min kista!