franettfonster

Jobbade sent igår.
Blev en mysig kväll med dottern efter det. Hämtade henne hos sin pappa och sen provade vi skor, pumpade upp nya balansbollen, åt middag ihop och hade en mysig pratstund.
Jag hade hoppats att hon skulle öppna sig för mig. Berätta för mig det hon berättade för mormor. Men inte...
Lyckades väl lite med att prata kring ämnet. Och lite kom fram.
Att hon är lite utanför i klassen. Att tjejerna ska välja sida, å att hon inte vill-då blir hon utanför. Att hon blir retad för sin sjukdom och sitt funktionshinder. Att tidgare bra vänner nu inte är med henne eller vill säga varför de inte vill vara med henne.

Det skär i hjärtat!
Även om hon är en stark person, som är säker i sina åsikter och har en stark självkänsla, så gör det ont när tidigare vänner pratar OM henne och inte TILL henne. Att hamna utanför och inte få vara med. Och självförtroendet är inte alltid på topp även om hon vägrar vara en i mängden och bara följa strömmen.
Hon och en kompis hade bestämt att de skulle åka tillsammans på skridskodagen, men så svek den andra och åkte ifrån henne. När hon frågade varför svarade den andra "Hade jag varit med dig så hade N blivit sur och arg på mig, jag va tvungen vara med henne".

Jag tycker att det är starkt att våga ifrågasätta och rakt ut fråga varför nån gör si eller så.
Fast jag vet att det svider och gör ont.

Fasiken!