franettfonster

...skulle jag byta med dig. Att se denna positiva, levnadsglada, sociala utetjej bli en mer tydtlåten, tillbakadragen och trumpen...men ständig smärta och rörelseinskränkning tär. Även om hon är "bra på" att hålla igen, kämpa och bita ihop. Önskar jag kunde bära din smärta åt dig, fylla dina dagar med skratt och sorglöshet! Men det enda jag kan göra är att finnas där, å det gör jag ALLTID! Önskar mig ibland tillbaka till när de var 2,3,4 år. Allt var så bekymmerslöst. Livet lekte och det fanns inga gränser. Regnade det så på med stövlar, stekte solen så på med solhatten, lyckan över att för första gången dra upp dragkedjan själv..knubbiga små armar runt halsen och en blöt puss. Så där som bara en treåring kan göra. "mamma jag ääääälkar dej" Fast det är häftigt att vara mamma till en blivande 9 och 11 åring. Sådär mittmellan småbarnsår och puberteten. För 9åringen är jag fortfarande stor och kan allt, det mesta kan lösas och allt är fortfarande superlogiskt, medan 11 åringen gärna löser saker själv, tänker och samtalar.