franettfonster

I tisdags skulle Tripp få kortisoninjektioner i hälsenorna. Så när hon skulle preppas inflr det fick vi sitta i väntrummet på Barn dagsjukvården. Helt okej. Det är rätt trivsamt och sorglöst där uppe. Men...i väntrummet satt en tjeje i början av tonåren med sin mamma. Riggad med droppställning. 6 (!) dl blod fick hon! Jisses...och på pratet att dömma så var det inte första gången, troligen inte sista gången heller. Och sen kom det in en liten krake i vagnsrullstol, ett barn som jag vet har nedräkning och redan lever på övertid. Jag kramade om Tripp och viskade till henne att även om hon har smärta varje dag, så hellre att vi utkämpar det i några år, än att ha sådana sjukdomar och leva med vetskapen om att den är dödlig! Idag är det fredag och det har börjat visa resultat. Jag har burit och kört ungen fram och tillbaka, upp och ner. Men det är det värt. Ingen uppoffring är för stor eller för jobbig. Det är så underbart att se henne spontant sätta sig på huk och knyta skorna. Hon har inte kunnat sitta på huk på flera månader :)