franettfonster

Jaha...då är det bara ett dygn kvar...så har man nått 35an. Det är tydligen stort. Men jag vet inte. Inte tycker jag att det känns särskilt stort. Eller jobbigt, eller vuxet eller märkvärdigt. Inte känner jag mig särskilt gammal heller! Ska jag det? Det är ju en bra bit ifrån 20 (tack och lov!) men jävligt långt kvar till 65 (hmm...förtidspension vore nått!). Jag tycker heller inte att det är så fasligt nära 40 strecket. Det var jobbigare att vara 27 och inte veta vad jag ville göra med livet, eller vem jag kände att jag var. Just nu trivs jag med mig själv, med de delmål jag vunnit och på den väg jag vandrar fram. Visst finns det saker jag skulle vilja förändra, men även som som jag är nöjd och stolt över. Men det är ju så det ska vara eller hur?! Jag strävar fortfarande framåt, jag vill göra nytt, lära nytt, uppleva nytt... Nöjd med det jag har och den jag är, helt och hållet, det hoppas jag att jag aldrig blir. Då stangerar man, tror jag. Enda missen är de envisa sambokilona. Trodde väl inte att det skulle vara sån kamp med dem. Så det är verkligen en ny lärdom. Å andra siodan så har jag också upptäckt att det inte är något jag trivs med. Det svåra är att hitta balansgången mellan familjeliv och träningsliv. Jag njuter ju så enormt av båda! Vid den här tiden imorgon är det bara 8 timmar och 19 minuter kvar, sen är jag 35 år fyllda. :)