franettfonster

...för ett moders hjärta. Att se sitt barn med ständig smärta. Och dessutom utsätta henne för mer smärta, i syfte att lindra. Gör ont! Istället för bara knäna så ville läkaren prova att göra så många leser som möjligt utan narkos. 6 st blev det so. Preppades. Så de vanliga...prepp, vänta en timme, sen en kvarts behandling...blev inte riktigt verkligheten. Den där kvarten kan jag stå ut med. Denna gång va...hemsk... Började med fika.. Blev lite omvänd ordning på det mesta.

R va hos läkaren så vi samåkte. Sen blev det prepp så hon såg ut som en insmord krake. Kunde knappt gå så jag fick bära. Miss i kommunikation gjorse att vi blev ytterliggare försenade. Slutligen satte de igång. Ev skulle inte tummen lyckas...tydligen svårtillgänglig och ev skulle inte W uthärda smärtan och då skulle det avbrytas. Underbar läkare, fantastiska sköterskor. Hon som skötte lustgasen berättade fritt en påskhistoria...hela tiden och behöll ändå både lugn och fokus.

Trettio minuter....till slut trodde jag att jag skulle kräkas!  
När tårarna rann på Ws kinder höll jag på att gå itu. Men allt fullföljdes, hon lyckades komma in i tumleden och tillslut så va det över. Diffust så har hon smärtminne men kan inte tydligt säga hur och var, vilket är bra för då har lustgasen tagit som den ska. När jag lyfte ned W i rullstolen kände jag hur svettig hon var. Lilla stumpan! Så då började jag gråta. Usch...nästa gång får de söva henne om de ska göra så här många leder igen.

Men resultatet är ju gott, livskvaliten är bättre. Inte som en liten farbror i 90 års åldern på morgon och kvällen och inte har hon gått hem från skolan heller. Dessutom, peppar peppar, så har hon nästan möjlighet till ett penngrepp, så handstilen kanske kan bli läslig. Och ridningen kan hon fullfölja då det inte gör så grymt ont i händerna längre.

Tänk att det måste göra så ont för att det ska bli lite bättre!