franettfonster

Idag känns som D-day! Dotterns cellgiftsbehandling hjälper inte. Vi har ökat dosen en gång. Hjälper ändå inte. Så från och med idag, är det andra bullar som gäller. Först ska hon få kortisonsprutor i fötterna. För andra gången. Hoppas denna gång blir den sista! Sen ska vi få träna. På sprutor. Hon ska en gång i veckan få ta en spruta med cellgift. I magen. Eller tanken är att Jag ska ge den i början och hon så småningom ska lära sig ta själv. Hur nu detta ska gå! Alltså...hon lär sig nog, mer illaställt med mig. Lider av sprutfobi! Lyckligtvis har vi min syster med oss. Hon är sjuksköterska. Min tanke är att hon ska ta sprutan. Hennes är att hon ska lära oss. Får se hur detta går! Syrran tar den när dottern är hos sin pappa iallafall. Usch och fy! Jag vill inte! Och inte vill jag att hon ska behöva den heller. Varför blir det inte som jag vill? Varför får jag inte bestämma själv? Sprutorna ligger här bredvid mig i en påse. Jag känner nästan den vassa nålen genom förpackningen och påsen. Blä...