franettfonster

Igår var det hörselkontroller med W. Höll på i tre (!!) timmar. Hon är imponerande tålmodig! Mycket försämrat! Så mycket att de tog om en del för de trodde nått var fel. På mätningen, vax i öronen, hoptryckt av kåporna, nått satt fel... Men icke. Fått justerat så att hon hör bättre iallafall. Ska ev göra en ct nästa år o kolla hörselbenen o ev förkalkning, göra nya blodprover efter antikroppar och ev få börja med kortison i perioder för att testa om det bromsar/förbättrar hörseln något. Läkaren tror att hennes reumatism o den medicineringen påverkar hörseln negativt. Å blir det sämre opererar de in ett ci-implantat. Superbra läkare. En ny. Han har ringde runt till kollegor i södra sverige, då han visste att man hittat en ny analysmätning, så vi fick leta på ett nytt väntrum o fick göra olika blodprover. W grät o va rädd,hon brukar alltid få Emla innan stick men på Kem lab går det inte att vänta. Hon va så modig, satt i mitt knä. Och sköterskan va så bra o skicklig! Läkaren skickade till o med med mailet fr en läkare i Skåne till blodlabbet. Han har ringt upp Ws andra läkare också. Så att behandlingar o åtgärder kanske kan synkas, fast det tydligen är komplicerat. Känns tryggt :-) Det här med öronen är det värsta jag vet. Blir lika rädd varje gång! Och igår va fruktansvärt! Jag hörde hur det pep och surrade i lurarna men inte hon. Till slut behövde jag en paus och gick på toa. Efteråt berättade W att hon höll på att börja gråta inne hos doktorn. I bilen hem höll hon på att somna. Lilla raringen! Skönt ändå att doktorn kunde v så positiv. Det går fint det här, du kommer klara dig bra i skolan o i livet. Funkar det inte med hörapparaterna så fiixar vi det med ci-implantat. Men det är jobbigt, verkligen skitjobbigt med det här! Det va lite skönt att prata med mamma sen så jag kunde få gråta en skvätt.