franettfonster

Vi träffas...börjar bli rätt regelbundet. Jag skulle definitivt kunna bli kär. Trivs riktigt bra här och nu. Har inte bråttom och känner gärna efter.

Och tydligen gillar han det.
Han känner sig verkligen för.

Kollar av vad jag tycker och känner om olika saker.

Exempelvis... Vi har tänkt spendera kvällen ihop. Jag har med grejer dit. Så ringer hans kompis och undrar om han inte kan komma över på en grabb-kväll. Han tvekar ett tag och så ska han höra av sig sen.
I bastun så börjar han prata om det. Att tillbriunga tid ihop, att fråga varandra om lov, att umgås med sina kompisar på tu man hand eller att vara även med kompisar när man är ihop.

"Du kanske tyckte att det var riktigt otrevligt av mig att bestämma med honom" säger han frågande. Och då kändes det så himla bra att säga att nä faktiskt inte.
För mig är det viktigt att faktiskt ha ett liv på sidan om också. Slippa fråga om lov, så att amn får längta lite, vilja umgås och att inte nån stannar hemma för att den andra inte ska bli sur eller tjatar. Man uppskattar varandra mer om man inte behöver knna att man ger upp nån del av sitt liv - tror jag.
Och han blev jättelättad. För så har han känt nu att han vill ha det, men att det förut inte varit så. Man har stannat hemma eller frågat "om lov" innan man bestämt.

"Det är så bra med dig för du har verkligen inte bråttom in i ett förhållande!" sa han idag. Och jag tar det som en komplimang!
Jag, som har relations-fobi, är ju riktigt duktig som faktiskt börjat plocka ner muren...umgås "till vardags" med en kille och tycker att det känns bra :)
Bråttom...nä definitivt inte!
Finns alldeles för många exempel runt om på dåliga förhållanden eller där man hänger ihop med nån för att slippa vara ensam!

Och vi har också pratat om svartsjuka...och han säger att han verkligen jobbar på det. Att känna tillit. Han va inte svartsjuk, men blev av lite olika orsaker.
Och jag har gjort min ståndpunkt klar. Viss svartsjuka kanske ingår,vad vet jag...men inskränkningar, bevakning eller bråk är inte välkommet. Jag har många kill-kompisar och det ingår i paketet. Misstänksamhet funkar inte på mig!
Och han köper den tanken.

Jsut nu så pratar vi inte om vi träffar andra. Det är för tillfället ointressant. Och det är ömsesidigt.
Att bygga upp en relation, och tillit, till en annan person så här långsamt och i min egen takt känns så himla bra!
Vad är haken?

Upptäcker vi en dag att vi inte blir/är himlastormande kära i varandra, eller vad?

När vi åkte för att käka så åkte vi förbi några av hans bästa vänner. Vi gick in för att hälsa på en stund.
Det va jättetrevligt. Jag hälsade och vi pratade om helgen och va vi hade gjort.
Men vad betyder det då?
Att vi officiellt träffas?

Är det det här som är att dejta?
I så fall trivs jag riktigt, riktigt bra! :)