franettfonster

Jaha...osams med syster..igen. Om samma sak som förut.
Jag undrar alltid stilla...varför fråga om hur hon ska göra med sin sons raseriutbroo om hon inte vill höra vad jag säger till svar?

Jag är tydligen så negativ och säger aldrig vad hon gör bra!
Hmm...att han är en ängel utanför husknutarna, jättefin och trevlig och väluppfostrad...är inte det bra?
Sen att hon aldrif fullföljer sina "hot"/konsekvenser...aldrig "håller ut" eller lägger upp en strategi och mest tror att han jävlas "bara för att"....då är jag dum när jag säger det.

Han fick ett raseriutbrott idag. Han får det när han inte får som han vill, för mamma. Och då sparkar, slår, biter och spottar han, säger "Jag hatar dig"... Absolut inte ett okej betende.
Situation ett:
Hon ändrar sig om lekparken (för att han skriker och slår) och går hem, säger att han får gå och lägga sig utan mat!

Situation två:
Hon säger att han ska stanna på sitt rum, för hon vill vara ifred. (Han är naturligtvis skitförbannad över att de går in, han vill ju till lekparken) Så han säger att han vill inte vara på sitt rum och ska hon vara ifred, så ska han vara i köket. För de vill han.

Situation tre:
Han kommer efter mycket om och men i säng. Han vill då sova i mammas säng. Nej, säger hon, ditt uppförande var så otrevligt så det får du inte. Men om jag somnar och sen vaknar, får jag komma och sova hos dig då, undrar han. Ja, säger hon, det får du göra.

Och så undrar hon vad som är fel och varför han inte lyssnar på henne.
Hmm...ja du fullföljer ju inte och det VET han. Har man "hotat" så håller man ut. Och så ger jag de tre exemplen ovan. Som ajg tycker att hon skulle gjort annorlunda.

- Hon vill inte att han ska säga på dagis att han inte får mat hemma, så hon gör kvällsgröt åt honom = han får alltså mat, trots "hot".
- Hon ger honom gröten i köket = han får alltså vara i köket, som han ville. OCH han behöver inte stanna på sitt rum. (Men hon gick ju ut ur köket, så då "markerade" hon ju ändå ???!)
- Om man in första vändan säger att han pga sitt betende inte får somna i hennes säng. =Vad är då skillnaden på att han kan somna och sen´komma till sängen? (Jo...men då är det ju helt annorlunda menar hon)

Och då säger jag att hon ska tänka efter. Vad hon säger, vad hon gör och hur det blev. Och så lär man sig nått av det. Och gör annorlunda nästa gång.
Och vet man inte hur man ska göra, tänk efter före. Tänk igenom en strategi.
Nä...det går inte...för i stridens hetta så kanske man bara säger. Jo...men nån är ju vuxen och får tänka efter!
Och vad är det barn vill ha? Kakor, bullar, godis, dricka, saft, veckopeng, en leksak....vad det nu kan vara.
Ta ner "straffet"/konsekvensen på deras nivå, till slut kommer de att förstå att det jag gör får en konsekvens.

Jaha...så då fattar inte han vad ett förlåt är?
Jo...men ibland säger man ju förlåt utan att mena det, bara för att slippa undan lite snabbt. vem har inte gjort det? Speciellt som barn. När ska han fatta vad ordet förlåt betyder då? jaaa...nånstans mellan 2-99 års ålder, typ.
Nja...jag tror inte det funkar.
Men om du har problem så testa Komet då.
Tror jag inte på. Att bara prata funkar INTE på honom (Nja...hans moster klarar dte ganska bra!!)
Nähä...men nu är det ju ett beteende och en "ovana"/reaktion mot dig som det gäller. Kanske ska fråga någon annan då, ex en psykolog.
Han har inga psykiska problem. Nej, det sa jag inte heller. Jag sa att det var att bryta ett beteende och att DU skulle prata med en psykolog.
Sen finns ju familjepedagogen, de är också bra på att se negativa beteenden och mönster som behöver brytas.
I ett gräl/negativt beteende så triggar man ju varandra.
Nej det behövs inget sånt.

Och då kommer det fina:
Ja...hade jag kanske varit pedagog eller förskolärare så kanske jag också gjort rätt hela tiden. Tur jag bara har ett barn eftersom ajg tydligen bara gör fel hela tiden.

Jag undrar då vad mitt yrke har med saken att göra? Jag berättar erfarenheter från mina barn. Att ha barn på jobbet och hemma är ju helt skilda saker! Andras barn trycker inte på någon känsloknapp. Egna barn bygger ju upp en bank av bra och dåliga erfarenheter, man lär sig nått. Och ber någon om råd, så säger man ju det som funkar. Oavsett vad man gör på jobbet!

Och egentligen är det ganska enkelt...tänk efter hur du själv beter dig och vad du har för förväntningar och farhågor. Om jag VET att det lönar sig att skrika tillräckligt...då skriker jag ju länge... Om jag VET att det aldrig blir som det "hotas"...varför då lyssna på det. Och det är väl klart som korvspad..att om jag VEt att jag får som jag vill i slutänden, utan att det kostar särskilt mycket motstånd, och jag trycker på rätt knappar..varför anstränga mig.
Handling och konsekvens är ju nått man lär sig...inget som är medfött. Men jag måste ju förstå det hela. Och det gör man inte direkt, barn är ju lite kända för att testa gränser...men om det blir ett mönster, med de rätta proportioner som jag själv också kan förstå...då kommer jag att lära mig.
Mönster och ovanor går att bryta, med enkla medel, men det gäller ju att man själv blir medveten om dem och ser sin egen roll i det hela.

Och då säger min kära syster att jag jämt säger alla fel hon gör och att jag ALDRIG säger nått hon gör bra.
Hmm...varför frågar man då Vad ska jag göra? Varför lyssnar han inte på mig?
Jag är inte tankeläsare. Vill du inte att jag ger råd om förändringar...så säg det då! Så säger jag vad du vill höra istället.

Men jag kan ju uppfatta saker och ting fel.