franettfonster

Jaha...nu har jag fått ord på vad det är för fel på den här personen som intagit min kropp, mitt psyke och framför allt mitt sinne. För det är inte jag, det är jag överens med mig själv och läkaren om.
Jag har en depression, p g a utmattningssyndrom som är arbetsrelaterad.
Jag har ställt för stora krav på mig själv! Och med krav kommer besvikelser, när man inte kan leva upp till dem.

Det är tydligen en krisreaktion, ett sorts sorgearbete - så förklarade läkaren det hela.

Jag tycker att det är läskigt. Det är så diffust.
Mentalt så är jag så innerligt trött, arg, besviken, ledsen och "tillt" så det bara snurrar och spinner. Hjärnan får inte ro att tänka, bearbeta, finna strategier och börja om.
Ett klassiskt symtom.
Jaha...
Men jag vill inte vara så här. Och jag vill ju så klart få det tidsbestämt.
Det går inte.
Men det tar längre tid än han först (och jag ville) trodde. Och det är tydligen inte bra att skynda på det hela.
Mina serotonin reserver är uttömda och kroppen behöver hjälp med att hushålla med det som finns och att skaffa nya.
Så nu har jag fått en medicin.

En medicin, som eventuellt först gör mig mycket sjukare, och sen gör mig på ett lättare humör.
Det är "stenen under hjulet, som håller vagnen tillbaka från att rulla framåt".
Jag blir inte lyckligare eller trampar runt på rosa moln - jag får det bara lättare att se världen ur en något mer positivare vinkel. Måste ändå jobba med självförtroendet och tilliten. Det dröjer några veckor innan jag märker nån skillnad tydligen, till det bättre alltså. Får jag biverkningarna, att jag blir sjukare, så märker jag dem redan imorgon. Och de håller i sig tills det vänder.
Känns så där, kan jag erkänna. Jag ogillar att ta medicin, tar inte gärna ens en alvedon. Har sällan det hemma ens. Och nu ska jag ta nått som för ett tag kan göra att jag "tappar kontrollen". Hmm..

Mitt största problem är att jag är så besviken på mig själv, att jag ser mig som ett misslyckande. Eller inte mig själv, men mitt arbete. Jag vet att jag kan, men jag lyckades inte. Jeg vet vad jag vill, men jag lyckades inte förena och leda hela vägen.
Och det är en stor törn både i hjärta och själ.

Så strax ska jag ta min Serotoninhöjande medicin och sen ska jag ta min medicin jag ska ha för att kunna somna. Den ska jag ta kl 23 och så ska jag ställa klockan på 6. 7 timmars sömn ska det vara och ´nu har ajg fått en medicin som ska hjälpa mig att få till en dygnsrytm som fungerar för kroppen. Insomningshjälpen blir jag inte trött av på morgonen, men jag somnar tydligen direkt av den. Så jag ska ta den på sängkanten. Blir ju intressant.