franettfonster

Kompisens dotter sov över här igår. Dessutom var vi hundvakt.
så på kvällen bad jag dem gå en ordentlig runda med hunden. Klockan var då 20.50, jag bad dem ta med nyckeln då porten skulle hinna låsas.
21.30 började jag fundera var de var. Det mörknade ute och oron gnagde i magen.
Varmt i luften gör ju att både de ena och de andra hittar ut i kväälen. Det fetsades friskt här runtomkring dessutom.
Ringde dotterns mobil...inget svar. Dessutom hittade jag den OCH kompisens hemma. Hmm...gav mig ut och leta.
När klockan var 21.55 bestämde jag att om de inte var tillbaka kl 22, så skulle jag ringa till kompisens mamma.
21.58 sprang de runt hörnet. Jisses vilken lättnad!
Jag kunde inte ens bli riktigt arg
De hade ingen klocka med sig och blev själva förvånade över vad klockan var.
Och de förstod allvaret när de såg hur rädd jag var.
När stundens allvar lagt sig och de berättar om den ordenliga turen så säger den yngsta: Mamma, det här skulle vi inte säga till dig. Det skulle vara en hemlig. Men vi gick till stan med hunden. Och så gick vi vägen längs ån. Hela vägen dit och så tillbaka. Å så stannade vi och gjorde konster vid klätterparken. (Behöver det sägas att hon är "kass" på hemlisar och säger ALLT till mig såsmåningom!)

Mitt svar, typ: Vilken tur du sa det...för du vet ju att jag skulle bli arg om jag kom på att ni ljugit. Men gå inte dit när det är kväll och börjar bli mörkt. Ha mobilen med der och säg till vart ni går! 

Vi pratade om det och sen fick det vara. Det var dumt, men jag behövde ju inte göra nå väsen av att de glömde bort tiden, hade riktigt kul, glömde mobilerna och klockorna hemma. Jag kunde ju ha påmint dem och gett dem en tid.
Vi lärde oss nått, allihop.
Men usch vad många hemska tankar och scenarion som spelades upp i mitt huvud!