franettfonster

Jag använder ingen kalender längre..och det är ganska skrämmande. Och inte helt lyckat.
Jag glömmer saker och händelser. Och tidsperspektiven är lite kluriga. Jag är "till vardags" tidsoptimist. Det här är nått helt annat. Dessutom försäker ajg verkligen planera tiden...just för minnet och för att inte bli stressad och trött.
Jag får sova middag, jag är ordinerad siesta mellan 13 och 14. Jag lyckas aldrig sova. jag sover för lite.
Jag är född optimist. Iallafall är jag det "till vardags". Jag tänker alltid att det ordnar sig. Och så försöker jag se det som är bra i en situation och det goda i människor, de flesta är värda en andra chans. Och man måste ju prova/chansa, annars kan man inte veta om det kunde fungerat.
Jag är en kvällspigg person, som kräver ungefär 7 timmar sömn, för en optimal natt. Jga somnar som en stock och sover sött hela natten. Nu har jag svårt att somna, sover lätt och är så trött när jag vaknar så man kan tro jag har nattsuddat hela natten. Jag är tröttare när jag vaknar än när jag lägger ig.

Efter att under lång, lång tid varit extremt trött. Och inte vilat kroppen får tydligen konsekvenser. Jag såg en utväg ur det tunga. Tyvärr blir inte det av meddelade mig min chef. Och då brast jag i gråt. Inför chefen. Hur smart var det?
Mascaran rann, snoret rann och tårarna ville aldrig ta slut. Och jag verkligen hulkade. 
Jag kände hur grindarna slog igen och hörde hur låset vreds om. "Så jag är fast nu" var allt jag kunde få fram.  Till hösetn ska det ske förändringar...hösten... Det är en evighet till hösten! En lång, lång tunnel rakt ner i helvetet...med one-way ticket till rulltrappan ner.
Det är en och en halv vecka sen. Jag vet inte om det fick det hela att helt spåra ur. Men det var då jag började känna att jag höll på att drunkna, fastkedjad till händer och fötter. Och blev bara så tvärförbannad.
Jag tror mitt humör fastnade nånstans på vägen. Jag känner mig mest nollställd.
Hösten är en evighet bort och jag orkar inte ens tänka på morgondagen.

Det är läskigt hur fort det bara går neråt. Och att inte ha kontroll på sitt eget psyke eller kropp.
jag börjar gråta av att barnen inte borstar tänderna, att det regnar ute, av att datorn inte startar eller att det är slut på mjölk och jag redan hällt flingorna i skålen.
Och jag gråter aldrig.
vem är den här personen som intagit min kropp?

Jag har glömt bort ett kalas som min dotter var bjuden på, mötes tider, tappat bort arbetstelefonen, mob laddaren, plånboken, nycklar...det går segt när jag måste tänka helt enkelt.

Och "måsten" känns oöverstigliga. Och jag kan inte göra dem i ordning, utan jag verkar hamna i lägen där jag försöker göra alla på en gång. Imorgon har jag som mål att ställa pulkorna och boben på vinden. jag hoppas jag kommer ihåg det.

Fick börja med att ringa företagshälsan och komma till en psykolog. Det var ju en erfarenhet för sig. Är inte så hemma med just den här personen heller. Och som jag sa till henne....Hur ska jag kunna berätta hur jag känner när jag aldrig har känt så här och inte vet vad och hur jag känner? Jag vill ju ha tillbaka mig!

I fredags då var det helt nog! Det gick bara inte.
Jag är så trött på att ha ständig huvudvärk, illamående, yrsel, svid i magen, sura uppstötningar, trötthet och att gråta för att det regnar eller mjölken är slut. och att inte sova ordentligt, utan att ha en orolig känsla i kroppen. Att undvika sin arbetsplats fungerar inte som bot i evighet, det är ju där jag arbetar liksom...
jag fick en akuttid till företagsläkaren i måndags. En halvtimme. Jag var där i 50 min. Fick diagnos, prognos, ordination och ett intyg. Och det är arbetsrelaterat. Det är inte JAG somn är knäpp, eller hemma, det bara funkar inte längre på jobbet.
Jag ska vara ute i solen, ta minst 45 min promenad på fm, gärna sova siesta mellan 13 och 14 och göra sådant som ger mig självförtroende och positiv input! Allt som bygger upp och stärker.
Jag orkar nästan ingenting just nu. Men det går om jag inte behöver prata eller tänka så mycket. Att vara hos R i fredags var perfekt, bara en massa positiv energi. Lördagen började så kul med "modellandet" och sen tänkte jag att en kväll med vänner skulle vara till hjälp...det började bra...men att lösa andras relationsproblem (som mest är uppdiktade och tänk "om"..) funkade inte. Sov inte många timmar. Söndagen var jättehärlig. God mat hos farmor och så hela tjocka släkten där. Att bara vara älskad och uppskattad och bara få vara, äta gott och dricka gott och umgås med härliga människor - det var skönt.
Provade vara hos mamma och pappa igår - gick sisådär. Var trött och hade haft massor hela dagen. Dessutom fick jag hem ett sjukt barn, som behövde ompyssling. Jag sa inte så mycket. De frågade inget, jag fick vara ifred. Fick god mat. Skönt slippa göra det själv. Dagarna går verkligen upp och ner, från en ytterlighet till en annan. Livet är som en berg- och dalbana.
Idag har varit en bra dag. Började med promenad i solen. Ingen huvudvärk eller illamående. Sen med en vän ner på stan för en kaffe och sen 45 min promenad, i solen. God lunch. Orkade en hel portion. Fick ett samtal från jobbet. Blev alldels yr, anfådd och tårögd. Helt sjukt! Vem är jag? Varför händer det här?
Imorgon ska jag börja dagen med en promenad igen. Sen städa lite här hemma. Bara för att jag blir lite piggare av att ordna till det :)
Sen blir det en promenad med dottern för att köpa örhängen och titta på smyckeskrin. Hon ska ta ur läkörhängena på torsdag coh sätta i riktiga örhängen. Stort! :)
Dags att förbereda för sängen nu. Ska ligga på spikmattan innan jag somnar. Blir så skönt avslappnad då. Och positiv i kroppen.
Det går tungt nu, hjulet snurrar trögt och tunneln ner i mörkret känns såphal. Jag faller handlöst stundtals. Och det är ju så...måst e ju landa innan jag kan klättra uppåt. Och strategin är uppåt. Har inte tänkt stanna här och lära känna den här främlingen som intagit mig. Det här är inte jag, ingen jag vill vara. Får försöka acceptera att det här är en period och att det blir en nyttig erfarnehet till senare i livet. En platå bara.
Och der är okej att det tar tid, det kommer att ta tid, men jag kommer att hitta mig själv igen. Inte som jag var då, utan som jag är sen med en erfarenhet rikare.