Dåligt humör och DEFINITIVT inte trött
Jaha...nu är jag så irriterad att jag inte kan sova för det.
Allting blir så strot just nu.
Dumt...vad spelar det för roll att datorn inte funkar, egentligen?
Och egentligen är jag trött på att hon ringer mig och berättar om en hel utläggning om hans utbrott...jag har sagt samma sak sen han var 2 år och kom in i trotsåldern..och det är alltid samma visa. Jag är så negativ och får allt att verka så "lätt".
Jo visst...för det är ju skitlätt att ha barn.
En liten person, som man lär känna under resans gång och som ibland visar sidor som överraskar en, både positivt och negativt.. Det är fan läskigt mellanåt!
Det är nog bara det att jag har insett under vägen att det bara är jag som kan få tåget framåt på den här resan! Och ska resan vara någorlunda bekväm och framågngsrik för oss båda - då lär jag föröska hitta vägar som funkar för oss alla och där vi kan acceptera varandras personligheter och lära oss nått.
Dessutom är det ju mitt jobb, som förälder. Det är bara jag som kan få det att funkar.
Och resultatet vet jag inte förrän sen, senare. Så de här få åren när jag kan påverka som mest, de mellan 0-12 år, då lär jag ta jobbet på allvar.
Inte alls förneka mig själv och mina intressen...för då visar jag ju en falsk bild av mig själv och verkligheten...vad lär sig barnet då? Att visa känslor, ha intressen utanför hemmet och barnets sfär, umgås med olika människor, arbeta, utföra hushållssysslor, matvanor, uppförande, visa att jag tycker om mig själv....
Men inse att under ett fåtal år så kommer min självständighet att vara begränsad, för att sedan sakta men säkert utvidgas igen. Och det betyder inte att jag ska ge upp mig själv, tvärtom.
Att få barn är ingen prioritering, det är en livsstil!
Föräldrar får de barn man förtjänar sägs det...Om du inte gillar vad de gör eller säger...gå till dig själv först. Hur är du i ditt förhållande till dem?
Och det finns ingen annan som kan ta mitt ansvar, de kan bara jag göra. Antingen väljer jag att göra det, eller så lägger jag över det på nån annan - med vad det innebär för resan och dess passagerare.
Jag blev irriterande pigg av det här!
Nu har jag iallafall skrivit av mig min irritation. Alltid något. *suckar*
Allting blir så strot just nu.
Dumt...vad spelar det för roll att datorn inte funkar, egentligen?
Och egentligen är jag trött på att hon ringer mig och berättar om en hel utläggning om hans utbrott...jag har sagt samma sak sen han var 2 år och kom in i trotsåldern..och det är alltid samma visa. Jag är så negativ och får allt att verka så "lätt".
Jo visst...för det är ju skitlätt att ha barn.
En liten person, som man lär känna under resans gång och som ibland visar sidor som överraskar en, både positivt och negativt.. Det är fan läskigt mellanåt!
Det är nog bara det att jag har insett under vägen att det bara är jag som kan få tåget framåt på den här resan! Och ska resan vara någorlunda bekväm och framågngsrik för oss båda - då lär jag föröska hitta vägar som funkar för oss alla och där vi kan acceptera varandras personligheter och lära oss nått.
Dessutom är det ju mitt jobb, som förälder. Det är bara jag som kan få det att funkar.
Och resultatet vet jag inte förrän sen, senare. Så de här få åren när jag kan påverka som mest, de mellan 0-12 år, då lär jag ta jobbet på allvar.
Inte alls förneka mig själv och mina intressen...för då visar jag ju en falsk bild av mig själv och verkligheten...vad lär sig barnet då? Att visa känslor, ha intressen utanför hemmet och barnets sfär, umgås med olika människor, arbeta, utföra hushållssysslor, matvanor, uppförande, visa att jag tycker om mig själv....
Men inse att under ett fåtal år så kommer min självständighet att vara begränsad, för att sedan sakta men säkert utvidgas igen. Och det betyder inte att jag ska ge upp mig själv, tvärtom.
Att få barn är ingen prioritering, det är en livsstil!
Föräldrar får de barn man förtjänar sägs det...Om du inte gillar vad de gör eller säger...gå till dig själv först. Hur är du i ditt förhållande till dem?
Och det finns ingen annan som kan ta mitt ansvar, de kan bara jag göra. Antingen väljer jag att göra det, eller så lägger jag över det på nån annan - med vad det innebär för resan och dess passagerare.
Jag blev irriterande pigg av det här!
Nu har jag iallafall skrivit av mig min irritation. Alltid något. *suckar*
Kommentarer
Trackback
