franettfonster

Det är en lite märklig känsla.
Att ge sitt barn medicin, som gör dig sjuk för att du ska bli frisk.
Det är lite märkligt att ge  sitt barn medicin, som jag själv inte får ta i och som "av säkerhets skäl" inte får gå sönder för då kan omgivningen bli "kontaminerad".

I lördags höjdes dosen igen. Bara en höjning kvar nu, sen ska det hålla nivån av 5 tabletter i 2-3 år.

Tidigare har illamåendet kommit på söndagsmorgonen.
I helgen kom det redan i lördagskväll.

Och söndagen tillbringades i pjamas i soffan. Tv-spel och tv-tittande.
Gråt och tandagnissel.
Kallsvett.

Jag försökte trösta lite och sa att det bara är en höjning kvar nu.
Då kom gråten.
"Varför mamma"?
"Varför måste jag?"

Ja...vad ska jag svara på det?!
För att du blir bättre sen. För att det ska hjälpa.
De säger ju att det ska bli bättre och gå över, bara kroppen vänjer sig.

Om jag mår så illa att jag kallsvettas i ett helt dygn antar jag att det är ett föga hjälpande svar.
Om jag mår så illa att jag inte vill att någon tar i mig. Om jag inte kan kräkas men skulle vilja...va fan bryr jag mig om ett sånt svar.

Idag är det lika illa. men det ska ju gå över. Det ska ju bli bättre.

Om hon mår så här. Hur mår man då inte när man får det intravenöst?!

Märkligt känns det. Och ett stort sorgehål där gråten samlas, skapar det.

Jag känner mig sällan ensam. Men igår var jag det. Helt ensam.
En tröstande röst, en axel att gråta mot, en famn att krypa in i...det fattades mig.
Det är inte alltid så enkelt att vara stark, speciellt när man ska vara stark för andra.
Ny dag, nya tag... Fem dagar kvar till nästa gång.