franettfonster

Dottern va hos kompis igår. Föräldrarna är något år äldre än mig. Tänkte på vägen hem därifrån att det är nog så det borde vara.
De har varit tillsammans i "en evighet". Upplevt saker tillsammans och på egen hand. Utvecklats och utbildat sig till det de vill arbeta med. Har hus och bil och ett sparkapital, både i erfarenhet och pengar. De är gifta, detta gjorde de när de fått barnen.

Jag gjorde allt i felordning. Ångrar det inte.
Men det är ju absolut inte så det ska vara.

På det viset kan jag tänka lite gammalmodigt, på hur det nog borde vara.

Finns nog en mening med att det ska rinna en hel del vatten under broarna innan man tar steget och skaffar hus, barn och gemensamma lån.

Idag så går allt så fort, och gärna medan man är ung eller direkt efter en separation, gärna medan man är ung.

Jag förstår de som träffar någon, i min ålder eller äldre, när man har gjort, provat, testat, förkovrat, upplevt och hittat sin egen väg och sig själv och då känner att nu är jag redo att satsa fullt ut på det här förhållandet och min partner.
Likaså de som träffar någon nu, satsar på relation OCH sig själv och där man väljer att leva ihop men isär. För att få det bästa från båda världarna.

Jag förstår inte de relationer/personer där man går helt upp i den andra partnern...vänskapskrets, intressen och aktiviteter anpassas efter hur hon/han partner gör/vill/umgås. Då tappar man ju sig själv efter vägen och någonstans där kommer slentrian och rutiner....man börjar glida isär.

Utveckling och upplevelser var för sig och tillsammans....så att man inte tröttar, glider isär efter vägen. Det är ju livet som händer på vägen, medan sitter och väntar på att livet ska börja.

Problemet är att man ska hitta någon likasinnad. :)