En grund värd att stå på
Idag brast jag lite i mitt mamma uppdrag. Kollade till på klockan 21.40. Oppps... De lägger sig i vanliga fall kl 20. Fick bli en snabbsorti.
Men det finns en så bra anledning!
Det blev en sen middag i det Mollerska hemmet. En middag som övergick till prat om värden och etikfrågor. Min ena dotter går i förskoleklass, då är man 6/7 år. Min andra dotter går i 2an, då är man 8/9.
De berättar att det är vanligt att bli kallad Hora i skolan. "Jävla hora". Det är killarna som säger det till tjejerna. Vi pratade om vad Hora är för något. Hur det känns att vara utanför och varför en person kränker någon annan med ord eller slag.
Jag tycker att det är tragiskt. Det är uppmärksammat i vuxenvärlden i skolan, men inget verkar hända. "Killarna lär ju varandra" säger den yngsta. "Fast jag är inte rädd för XX. Jag frågar honom vad han håller på med och om han ens vet vad det betyder. "
De berättar om att de hjälper varandra i skolan och att när någon är elak, blir ledsen eller behöver hjälp på nått sätt så pratar de med en vuxen.
Jag trivs verkligen med mina barn.
En del vuxna har barn, umgås med dem men "trivs" inte helt med bara dem. Jag tycker om att umgås med mina. Gör resor. Hittar på saker. Är och gör saker bara vi. Vi pratar väldigt mycket. Jag tror att jag pratar ganska vuxet med dem. Och jag är noga med att de ska förstå och kunna uttrycka sig. Ibland behöver man säga saker på olika sätt innan det når fram. Och det är viktigt att man säger hur man känner, tänker och vill och står för det.
Och jag tror att enda sättet är att visa att man trivs ihop, lyssnar och tar sig tid att prata. Om allt.
Jag pratar om sex, relationer, kärlek, liv och död. Vänskap. Känslor. Sånt som händer nära och långt bort.
Min tanke är....om jag inte kan prata med dem nu - hur ska jag då kunna prata med dem när de är tonåringar?!
Jag är ganska rak och ärlig mot mina barn. Jag vill att de har empati för andra och förstår och kan känna in andras situation. Det finns alltid två sidor. Vissa saker kan man förlåta, andra inte. Vissa saker kan man förstå, andra inte.
Jag är stolt över min barn.
Men det finns en så bra anledning!
Det blev en sen middag i det Mollerska hemmet. En middag som övergick till prat om värden och etikfrågor. Min ena dotter går i förskoleklass, då är man 6/7 år. Min andra dotter går i 2an, då är man 8/9.
De berättar att det är vanligt att bli kallad Hora i skolan. "Jävla hora". Det är killarna som säger det till tjejerna. Vi pratade om vad Hora är för något. Hur det känns att vara utanför och varför en person kränker någon annan med ord eller slag.
Jag tycker att det är tragiskt. Det är uppmärksammat i vuxenvärlden i skolan, men inget verkar hända. "Killarna lär ju varandra" säger den yngsta. "Fast jag är inte rädd för XX. Jag frågar honom vad han håller på med och om han ens vet vad det betyder. "
De berättar om att de hjälper varandra i skolan och att när någon är elak, blir ledsen eller behöver hjälp på nått sätt så pratar de med en vuxen.
Jag trivs verkligen med mina barn.
En del vuxna har barn, umgås med dem men "trivs" inte helt med bara dem. Jag tycker om att umgås med mina. Gör resor. Hittar på saker. Är och gör saker bara vi. Vi pratar väldigt mycket. Jag tror att jag pratar ganska vuxet med dem. Och jag är noga med att de ska förstå och kunna uttrycka sig. Ibland behöver man säga saker på olika sätt innan det når fram. Och det är viktigt att man säger hur man känner, tänker och vill och står för det.
Och jag tror att enda sättet är att visa att man trivs ihop, lyssnar och tar sig tid att prata. Om allt.
Jag pratar om sex, relationer, kärlek, liv och död. Vänskap. Känslor. Sånt som händer nära och långt bort.
Min tanke är....om jag inte kan prata med dem nu - hur ska jag då kunna prata med dem när de är tonåringar?!
Jag är ganska rak och ärlig mot mina barn. Jag vill att de har empati för andra och förstår och kan känna in andras situation. Det finns alltid två sidor. Vissa saker kan man förlåta, andra inte. Vissa saker kan man förstå, andra inte.
Jag är stolt över min barn.
Kommentarer
Trackback
