franettfonster

Hade rehabmöte med min chef och doktorn i måndags. Konstaterades mest att det inte fanns något att säga. Jag känner mig som ett rakt snöre och det har inte hänt just något.
Efteråt så hade jag träff med bara läkaren. Lite justeringar i medicinen gjordes. Förhoppningsvis ska jag inte vara lika trött, ändå kunna somna och om några veckor ska mitt avtrubbade jag vara mindre avtrubbat.
Han är lite rolig min doktor. Han är väldigt konkret och pratar i bilder.

Så här förklarade han exempelvis min sjukdomsbild och medicinens verkan:

"Plötsligt blir du fattig. Behöver göra en budgetbesparing. Första och andra månaden blir du fattigare och sen vänder det. Du måste fortfarande jobba för lönen. Men budgetåtstramningen (medicinen) gör att du reglerar utgifterna med dina inkomster."
"Alltså det är som att du står i ett träsk. Men det är ju ingen helikopter som kom och plockade upp dig från fastlandet och släppte av dig där.  Du traskade på dit själv. Och det är samma nu. Det kommer ingen  helikopter och plockar upp dig och släpper av dig på fast mark och så är allt bra och frid och fröjd. Nånting får du göra själv och de är traskandet. Det är bara att börja gå. Men serotonin-bristen gör att du bara står och stampar i träsket. Medicinen gör att du sparar på serotoninet, vänder dig åt rätt håll och ger dig själv lagom serotonin nivåer för att du ska traska tillbaka till den fasta marken igen. Är du med?"

Jag såg mig själv som djungel-George när han slår i ett träd med lianen.... Jag är Grekland och medicinen är EUs sparkrav...
Och vissa biverkningar kring medicineringen förklarade han så här:
"- Du kan komma att märka att medicinen påverkar sexlusten. Alltså att du får svårare att tända och det tar längre tid att gå.
- Ja men det drabbar ingen direkt, för jag är ju singel.
- Ja men ser du det är inga problem. Du behöver bara stimulera dig lite mera så ska du se att det löser sig!"
Sexualupplyst av doktorn, som 33 åring...!

På kvällen hade dottern friidrottstävling. Så kul! En del regn, men sen sprack det upp!
Man ska göra sitt bästa och inte ge upp - är min filosofi. Liksom inte känna efter så mycket.

Dottern haltar lite efter uppvärmningen... Knät gör ont.  En lagförälder har en alvedon, som hon får. Det är ändå boll före 300 m loppet.
I boll blir det nytt personligt rekord :) Bravo!
Vid 300 m så ömmar knät rejält.
Jag säger åt henne:
Ingen ide att känna efter. Du tittar rakt fram. Springer hela vägen, stanna inte! Och så gör du ditt bästa. Du kan och du ska!

(He he he he...rena rama fotbollsföräldern...)

Och hon gjorde! Hade det inte varit för en planeringsmiss....hon har aldrig haft problemet förut...så hade hon gjort sitt livs lopp. Men hörapparaten på vänster sida, ville lossna hela tiden. Så hon försökte springa och sätta det rätt samtidigt. Det blev ändå bättre och snabbare än hon gjort tidigare!
En av ledarna kom på den snillrika ideen att vi ska tejpa öronen vid tävling och träning. Som man gör med örhängen.
Då löste vi det till nästa gång.

Hade det inte varit för att deras pappa var med och envisades med att vara riktigt spydig hela tiden..så hade kvällen varit kanon. Jag pratade minimalt med honom. Till slut höll jag på att få nog. Jag kan ta mycket, har en mycket lång stubin....men med vissa, nja...
Min mamma sa till slut till honom att lägga ner spydigheterna och börja försöka vara lite trevlig...
Ja ja...det är bara ett spel för galleriet, han kommer inte oka hålla i det...gäller bara att ag ska ha tålamodet kvar tills han ger sig...