franettfonster

Kompisarna och jag sitter och tjattrar runt bordet.
Min ena kompis har börjat med Viktväktarna. Hon tycker att det känns kontrollerat och inte som bantning. Hon lyckas inte själv med att lägga om kosten. Hon berättar om det och så är samtalet (något väldigt typiskt tjejigt, eller hur?! Eller diskuterar killar också vikt och dieter?) igång om vikt, kroppsform, kläder - dvs utseende.
Och så kläcker den ena ur sig. "Nu är ju du bara smal ju. Inte alls lika stora muskler som förut."
Jag har minskat 2.5 kg i vikt, på två månader. Det är jag medveten om.
Trodde ju att jag skulle gå upp i vikt av min medicin. Men icke. Bra i ofs.
Det är i muskelmassa jag minskat.
Det är grymt jobbigt och frustrerande att vara så fysiskt trött av Utmattningen. Att det kan påverka så mycket :S

Jag håller igång, koncentrerar mig på konditionen och underhåller musklerna.
Det är tråkigt att inte känna sig stark!

Och så smal vill jag inte vara heller. Stl 36 är inte riktigt min grej. Stl 38 med en stark och smidig kropp är trevligare. Muskeltonus är så mycket snyggare.

Blir piggare. Börjar sova bättre. Känner mig mer motiverad.
Förhoppningsvis så kommer snart styrkan i musklerna igen. Det finns där.

För en vecka sen hade jag 56.54 på milen. Inkl 5 min rask promenad som uppvärmning. Och 45 sek lätt, lätt jogg vid 7.6 km (sega ben) och 9 km (tung andning).
Under 57 min iallafall. Får väl vara lite glad för det iallafall.

En start mot 21 km.
Vännen hade 1.38 tim.
Får bli mitt riktmärke. Behöver alla morötter jag kan hitta. Inte för kroppen, den ordnar sig, utan för det mentala. Det är ju där det är segt som kola :(

Och träning och resultat är sjutton så mycket roligare att prata om och tänka på än vikt, bantning, dieter....
Jag tycker om min kropp. Vi trivsd ihop och känner varandra väl
Och jag vet ju vad som krävs för att vi ska trivas och må bra :)