franettfonster

Allt har verkligen bara snurrat i huvudet! Fram och tillbaka...hur ska jag göra?!
Finns inte så många att fråga.
Mina föräldrar tycker att jag ger efter, viker ner mig. Det känns ju sådär!
Syrran förstod hur jag tänker men tycker att jag borde markera. Men på vems bekostnad?
P tyckte jag resonerar okej och absolut kompromissar. Typ som jag har tänkt.
M tyckte absolut nej, för det blir "fel" i veckorna. Man kan ju umgås även andra tider.
A försår mig!

Hur tänker jag då?
Jo, att jag gör ett "kontrakt" som reglerar ALLT. Dvs semesterveckor och storhelger (jul, midsommar, nyår). Detta ska följas och är villkoret för att jag går med på ett veckobyte - vilket försämrar för min del. Jag har en årskalender på mitt arbete som är förhandlat och klart, mina studier är koncentrerade till "icke-barn"-veckor.

MEN...
...barnen vill inte vara hos sin pappa om inte deras styvsyskon är där. Det är för mycket bråk, tråkigt och gap.

Mitt resonemang:
Barnens välmående behöver gå först. De kommer inte att trivas och må bra hos sin pappa.
I 5.5 år har det varit tjafs och bråk - tröttsamt! Med ett skrivet dokument, typ kontrakt, som reglerar ALLT så slipper jag det. Vi har bestämda rutiner och en struktur för semester och annat - men den följer de inte. Så det är samma visa varje år. Och det är högst irriterande!
Så om jag går med på ett veckobyte, får han gå med på dokumentet. Och detta är enda gången som veckobytet genomförs!

Jag tycker att man ska leva efter sina egna förutsättningar och inte lämpa över sina problem och svårigheter på andra - fast det är enklaste utvägen.
Jag tycker också att man ska inse att man måste köpa hela bagaget om man träffar någon med barn eller annat bagage - du kan inte ångra eller ändra efterhand som det passar.
Jag tycker också att det är förkastligt när en förälder väljer bort sitt barn/inte står upp för sitt barn/inte sätter dess välbefinnande före sitt eget ego och välbefinnande - det är ett starkt bevis för en dålig karaktär och en stor brist i ens personlighet. Ett stort mått på svaghet - ynkligt.
Barnet har ju inte valmöjligheten!

Fadern hotar med rättegång. Och visst, kör då. Det är ju en lösning på det hela. Han är väldigt bra på att hota! Det är liksom hans strategi - alltid!
Gissar att han är både konfunderad och irriterad på att jag inte har "vikt ner mig", är förtvivlad eller försöker disksutera saken.
Men jag är trött på det. Evinnerligt trött.
Jag längtar till åren när den minimala kontakten tas ner till noll, dvs om en 7-8 år, när de sköter sig själva. KOmmer och går som de vill.
Han har ingen makt över mig längre, jag är inte rädd och inte kan han göra mig ledsen heller.
Orolig har jag varit, tills jag tog skeden ur munnen och bad om hjälp om det behövs. Med sånt som jag inte kan fixa själv. Den enda svaghet jag egentligen besitter. Nu vet jag att jga har den hjälpen, att den finns där att luta mig mot. Ett samtal bort. Det är skönt!
Det liksom underlättar när jag tänker!
Jag är stark!