franettfonster

13 augusti 2004, en fredag, då korkade jag upp en flaska vin. La upp fötterna på bordet och skålade förnöjt med mig själv! Jag var fri!
En lång, lång och krokig väg för att ta mig dit. Äntligen!
Tyvärr visste jag inte att det skulle vara en ännu värre efterföljande väg.
Att leva i det är bättre, det är hanterbart. Utanför har man ingen kontroll, ingen struktur.
Man blir väldigt ensam, med rädsla, tankar, funderingar och beslut.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle ta 5.5 år för ett avslut. Vilket jag hoppas att det ska vara nu.

Många gånger har han "hotat" med att kasta sig framför tåget, hoppa från silon, etc. För mig har det varit ett enkelt och välkommet alternativ! För tjejerna...nja...under de perioder han blir manisk är det inte lyckat att han har dem. Lyckligtvis nått år sedan sist. Men de kan ju inte rå för vilka föräldrar de fått! Nån av oss måste ju göra det bäst av det, trots att det sätter emot.

Jag vill gärna förekomma, ogärna förekommas - bieffekt av 6 års "överraskningar". Skrev ihop en överenskommelse - icke diskuterbar. Åkte dit idag på förmiddagen. Och bad om en underskrift.
Då blandar sig hon i. Och menar att det är jag som bråkar?!! Jag som inte ens är den som ska förändra. Höjer rösten ochg blandar in barnen, som inte ens är hennes barn! Så jag sa lugnt att hon kunde sluta gapa, för hon har ändå inte med saken att göra! Den lilla ynryggen sa inte ens halvsju. Frågade henne om allt. Patetiskt och tragiskt!
Tills slut sa jag: "Minst en gång om året säger du att ni ska separera, ha klart för dig att allt blir likadant när ni separerar" Jag sa det halvhögt - han har nog inte tänkt på att det var ett osmart drag att berätta sånt för mig ;)
Då skrev han på.
Först försäkrade han (hon) sig om att det inte var ett myndighetspapper, utan mitt påfund. Vilket det är, men jag kommer att skicka det till högre ort, personerna vi redan har kontakt med. 
Då kan det inte "komma bort". Allt som går in på en förvaltning registreras och diarieförs i arkivet. :)

Jag har förhoppningsvis sluppit omvägen förbi Tingsrätten. Långdraget och trist och troligtvis skulle de komma fram till nått liknande.

Egentligen är det här inget nytt. Det som står i dokumentet är det vi kom överens om från början, när han började intressera sig för att ha barnen. Det är samma struktur som vi kom överens om när vi va på samtal till soc för tre år sen, men han vägrade skriva under. (Gissar att han inte fick för henne.)

Så nu hoppas jag att det är slut, över, rullar på, blir vardag och slentrian.
Ett digert kapitel som kan avslutas, vända sida.
Att jag kan slappna av, livet kan rulla på, dörrar kan öppnas. Att jag kanske kan våga släppa någon annan innanför murarna.
Ett jävla halvår har det här varit!
Och för mig är det så att jag måste ha balans - mellan jobb och privatliv. Något av dem måste funka. Som nu när inget av det har funkat...då blir det tungt. Kan det ena få vara bra nu, äntligen!
Ikväll blir det ett glas vin igen. Det känns att jag behöver fira det här.

2010 ska bli ett fantstiskt år. Total bra!