franettfonster

Pappan till mina barn tror att vår dotter ljuger om sina smärtor.
Pappan till mina barn tror att vår dotter ljuger om sin sjukdom.
Hur fan förhåller man sig till det?

Bakgrund:
Under hösten noterade jag flera ggr att hon var stel i fötterna på morgonen. Hon tyckte att friidrottsträningarna var tråkiga. Hon sov dåligt på nätterna. Hennes smärttröskel är enormt hög. Så när hon har ont, då gör det RIKTIGT ont. Och hon är inte typen som gråter och gnäller.
Vi var till läkare och fick sen komma till reumatolog. Konstaterades inflammation i en handled och smärtkänslighet i fotlederna. En anti-inflammatorisk medicin skrevs ut. Blodrpver som togs visade ina positiva resultat. Vilket egentligen är bra!
I bilen hem börjar det...
Han säger att han inte tror att hon har så ont som hon säger. Att det är ett påhitt. Att det är jag som menar att hon har ont. Och att det är dumt att hon äter medicinen (för det tycker hans sambo, som är sjuksköterska.)
Jag tycker att han är en idiot. För det 1a: Hon sitter i baksätet och hör vad han säger. 2a: Läkaren har konstaterat inflammation. 3e: Läkaren skrev ut medicin.
"Du får tycka vad du vill, så tror jag iallfall" menade han.

Söndag morgon börjar dottern gråta vid frukostbordet. Hennes axlar värker, nacken värker, ryggen värker och fötterna "dunkar som hjärtslag". Aptiten är helt borta. Hon är trött och har sovit dåligt pga värk under natten. Tempen är högre.
Jag berättar för pappan. De är hemma på måndagen. Jag åker upp och lämnar lite grejer. Då kommer hon upp i mitt knä och myser en stund. Berättar att hon  inte mår bra alls.
På em smsar pappan att vi behöver prata.
Under samtalet berättar han att han tror att hon ljuger! Att hon gör det för uppmärksamhet. Att hon ju kan leka fast hon påstår att hon har ont. Att hon bara verkar ha/säger sig ha ont när jag är i närheten. Att han är irriterad på att fritids/skolan ringt hem henne några ggr under hösten och när hon kommer hem är det inga fel. Att hon inte kan vara sjuk för att hon inte har feber. (Han har berättat för barnen vad det kostar att vara hemma med dem och att det är dyrt och att man inte kan vara hemma i onödan)
"Vi" måste ha ett allvarligt prat med henne för den sakens skull.

Jag säger att jag inte alls tror att hon ljuger! Att det är konstaterat av läkare och att ingen kan veta hur hon upplever smärta. Och att mna faktiskt kan vänja sig vid smärta, ha mindre bra dagar, att det inte ger feber och att man faktiskt kan leka med kompisar fast man har ont i kroppen. (Det är ju roligare att göra nått med kompisar än att ligga still och glo, vilket gör smärtan värre)
Jag säger inte det här för att vara elak", säger han.
"Nä det hoppas jag verkligen, för det är ditt barn du pratar om" svarar jag.

Hur förhåller man sig till att ens barns pappa tror att hon ljuger om sin smärta?
Han tror att hon hittar på.
PÅ måndag ska hon till doktorn igen, jag ska med. Jag måste då be om ett läkarintyg för att ge till hennes pappa (och hans jävla totalinkompetenta sjuksköterskesambo!) som visar att hon har den sjukdom och smärta hon säger sig ha och som är konstaterad av läkare.
Vilken hemsk känsla för ett barn att veta att ens förälder (som ska vara den man kan lita blint på och som älskar och tror på en villkorslöst!) tror att man ljuger!
Det är ju heller inget jag kan ta upp öppet med henne, jag vill rasera hennes självkänsla eller få henne att må dåligt för det här.

Jag ringde till min pappa och frågade om han någonsin trott att jag ljög när jag var liten och hade ont. Sen pratade jah med mamma. Aldrig! sa båda. 
Jag hade inflammation i mina leder när jag var liten. Det började i 8-9 års åldern och jag slutade medicinera när jag var 19 år.
Jag hade heller inte sjukdomen konstaterad via blodprov - tur det. Då är den kronisk och kan inte läka ut.

Det är en molande, dunkande smärta man anpassar sig efter och lär sig leva med. Och hittar vägar runt och förbi - lek med kompisar, läsa böcker, roliga utmaningar, etc. Med bättre och sämre dagar!
Men den syns inte utanpå...

Så hur förhåller jag mig till det här?
Jag blir så ledsen... Och så jävla arg! Och besviken, hur kan man tro det om sitt barn!?