Är det värt det?
Förra veckan lades en kollega till mig in akut. Upprepade svimningsanfall utan orsak.
Nu är personen sjukskriven för utredning. Eventuellt har personen haft en sk "Tia" - dvs en blodpropp/liten blödning i hjärnan.
Persoen är 37 år.
Idag på fm ringde en annan kollega. Lades in akut, misstänkt sk "Tia". Lyckligtvis var det ingen sån. Så nu är det utredning om det kan vara hjärtat eller möjligtvis "bara" en kraftig varning från kroppen att dra ner på tempot. Vila och tänka lite på hälsan.
Det får en att tänka till lite.
De där samtalen kanske kan skjutas på. Mailen måste inte besvaras/kollas på helgen. Strukturera upp arbetstiden lite. Och hålla den!
Att alltid kunna ta lunch! Prioritera vila och återhämtning.
Jag ska vara ledig nästa vecka. Iallafall två dagar. Tors och fre. Och onsdagen går jag hem efter lunch. det hra jag bestämt nu. Och då ska jag inte ägna jobbet en tanke.
En styrka jag har (har haft) är att när jag går hem, så går jag hem. Jag har alltid lämnat jobbet kvar. Inte ältat, funderat eller haft dåligt samvete vid semester, VAB eller sjukdom.
Vilket annars är rätt vanligt inom min sektor, som är nästintill 100% kvinnodominerat.
Men det har smugit sig på. Jag har alltid prioriterat mina skoldagar. Pluggat på fm och sen tagit tåget upp. Inte längre. Sen i höstas ahr jag tagit bilen. För annars hinner jag inte. Jag jobbar på fm. Och skyndar sen iväg.
Skolanm har varit lågt prioriterat vilket har gjort att jag har halkat efter. Har inte haft kraft att styra om tankarna på det.
Så det roliga och spännande har blivit svårt och "jobbigt".
Jag älskar att studera. Jag älskar Uppsala och mitt studentliv. Egentligen.
Och mina favoriter- en sväng i joggingspåret eller ett skönt pass på gymmet, gärna på morgonen. Kraften, inspirationen och motivationen har fått stå tillbaka för "trams".
Mitt sätt att läka, tänka efter, tänka bort och sortera - hur har jag kunnat prioritera bort det?
Saknar i hela kroppen! Är det värt det?
Svar nej!
Promenaden ner till kontoret var skön. Reflekterande.
Jag vill inte bli en av dem som får ont i kroppen, ett sjukt hjärta eller att ett kärl brister någonstans.
Magkatarren i höstas var en klocka.
Dags att prioritera om.
Dags att det blir roligt igen.
"Jobbigt" är varken kul eller inspirerande.
Och bitter vill jag verkligen inte bli!
Och det är bara jag som kan förändra.
