franettfonster

Jaha...nu är det separation på gång.
Å det sägs till mig - av alla människor!

Som om jag bryr mig.
Jo egentligen gör jag det, men inte av den anledningen. hade ju helst sett att de bor i hopp i några år till. Jag vet ju hurdan situation jag har nu, men  inte vad jag får.
Fast jag vägrar agera slasktratt eller slagpåse den här gången!

Det som kan göra mig, ja kalla mig gärna för bitter, irriterad är allt jävla bråk. Hela jävla sommaren, hösten och vintern. Och så går de ändå i de här tankrna!

Och det sa jag!
Och så sa jag va jag tyckte om de två. (Har ju sagt det ett antal gånger förr, men det tål sägas igen!)
Två stora jävla egon, som satte sina intressen först. Klart det inte fungerar. Är det barn med, måste man ju tänka lite utanför sitt eget ego.
När nått är fantastiskt och "såå bra" - då är det alltid för bra för att vara sant. (Sorry, kanske är en glädje och romantikdödare, men tänk efter....så ser du att det är sant!)
Och man är två om att dansa.
"Alltid hon som ska bestämma. Hennes fel. Etc. etc.Jag är så snäll, jag är FÖR snäll."  Jag sa vad jag tyckte om det med. Att han är en skitstävel med förstorat ego. Och att de är två om problemen.
Och att det är synd att de flyttar isär!
Det är lite sent att efter 9 år tro att man kan "prioritera" barnen och då ska allt funegera och  "folket jublar". Min kommentar: Du får verkligen hoppas att det inte är försent! Man kan inte bara komma en dag och tro att man är att lita på. Tillit förtjänas. Tillit kan inte köpas i dyra saker och pengar.

Dessutom vadå prioritera?
Barnen kan ju inte hjälpa vem man får som föräldrar, de är tvingade att anpassa sig efter föräldrarnasw livsval. Ocvh det är fan en förälders jobb att sätta barnen först. Det är under så kort tid i livet som man har möjligheten att vårda tilliten och bygga förtroendet. Då kan man inte "prioritera". Att skaffa barn är en livvstil med bindningstid. Det är inget kontantkort som går att slå av och på.

Människors sanna karaktär kan skådas genom hur de tänker kring sitt barn och föräldraskapet, vad man lägger för värde i det.
Det jag menar är exempelvis hur man "prioriterar" i nya relationer eller hanterar barnen vid en separation.
Sen finns de det som verkligen inte kan ta hand om sitt barn, av olika orsaker, det är INTE detta jag menar.

Att vara i beroendeställning och sen bli bortvald eller att tvingas höra skit om den andra föräldern eller bli utfrågad/tvingas välja sida, några exempel bara. Är det så svårt att försöka sätta sig själv in i situationen och försöka känna efter hur det känns?
Jag tycker väldigt illa om mina barns pappa, men det är MINA orsaker. De har ju ingen annan och har inte valt varken han eller mig. Och det är ju mitt jobb att se till att de har en positiv relation. Har man längtan så pratar man om det, behöver man ringa så görs det. Jag jämför aldrig, frågar inte, har aldrig sagt något illa om honom när de har hört. Sen vet de att vi separerade när de var små för att vi inte var kära i varnadra, inte kom överens och inte ville bo ihop. Mer än så är inte nödvändigt heller. De vet att vi grälar för att vi tycker olika om saker. De vet också att vi ALDRIG kommer att leva tillsammans eller bli kära igen.

jag fick till och med frågan om jag kunde tänka mig att tala om det för barnen. Men snälla....DET kan ju inte vara mitt ansvar?
Jag servar med allt annat. Håller koll på tider, aktiviteter, mediciner, skolan, etc...
Ja, jo...det va väl inte min grej att säga.
Men kunde de få vaara mer hos mig när han flyttat - för att komma  i ordning?
*suckar* hur svårt kan det vara?

Och så frågade jag om han skulle göra som när de var små - presentera en ny tjej varannan vecka? Nääädå...han har förändrats, han är för snäll, etc...bla bla bla....inget intresse av att träffa nått nytt.. 
mMM...visst....han får träffa vem han vill...men kunde ju vänta med att blanda in barnen direkt.
Men han är ju som en unge själv!

Jag är ingen total hängiven mamma som går helt upp i rollen som vårdare. Definitivt inte! Däremot tar jag mitt arbete som vårdnadshavare på fullaste allvar och gör valen i livet därefter. Och barnen kommer först, så måste det vara. Måste ju hitta en kombination av vuxen- och mammalivet.
Jag tror inte att den jag så småningom ska leva ihop med tycker att jag är en bra person om jag "väljer bort" mina barn och "prioriterar". Man kan faktiskt anpassa sig. Och den som vill vara med mig har ju köpt hela paketet. Jag är mamma på heltid men förälder på deltid, inte av eget val. Men det gör det hela mer anpassningsbart utan att någon behöver känna sig bortvald.

Och inte skulle jag kunna leva ihop med nån som inte tycker om mina barn eller som de tycker om. Eller om jag inte tyckte om dennes barn. Hur tänker man då? Både den enaoch den andra parten.
Går man in i en rosa dröm och tror att det ska fixa sig under vägen? Struts-metoden!?
Då får man ju välja att vara särbo eller så får man lyfta problemet och försöka göra nått åt det. kan ju faktiskt vara så enkelt att perosnkimin inte stämmer. Jag gillar inte alla barn och alla barn gillar inte mig. Lika enkelt som med vuxna.
Eller ett alternativ är ju att man faktiskt tar det lugnt och att alla försöker lära känna varandra.

Men det är ju vad jag tycker och känner!
Finns ju vissa andra som tycker olika eller inte ser sin del i helheten.

Mycket babbel blev det...men jag blir så irriterad!