Mig äger ingen
Ikväll har jag sett pjäsen Mig äger ingen, baserad på Åsa lInderborgs bok med samma namn. Den var gripande.
För dem som, precis som jag, inte har läst boken så kan jag berätta att det handlar om Åsa, författaren. Hon skildrar sin uppväxt, där hon blir lämnad kvar hos sin pappa, när hennes mamma flyttar och träffar en ny man. Åsas pappa är dessutom alkoholist.
Den är stark, gripande, rolig, nutida, aktuell och tragisk. Den är också en hyllning till hennes pappa.
Det är en vacker pjäs, på sitt sätt.
Åsa bodde varannan helg hos sin mamma och dennes nya familj. Idag har de en bra kontakt.
Mamman klarade inte att leva med en alkoholmissbrukande man, det kan jag absolut förstå! Att man lämnar en sådan relation är rätt! Men att som mamman säger "Jag lämnade honom det finaste jag hade",
för att i mitt tycke göra det enkelt för sig... Mja...
Jag kan inte förstå den egoistiska handlingen. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är förälder/vuxen. Att välja att kunna börja ett nytt liv, göra nått "för sig själv", börja om. Det är egoistiskt. Barnet kan ju inte välja. Barnet blir bortvalt. Varför gör man så?
Det är så få, men så viktiga år. Det viktigaste man har överger man väl inte? Eller..
Jag tycker att det säger mycket om en människas inre, när man gör en sådan handling när man egentligen inte behöver det.
Barn får inte välja sina föräldrar, men föräldrar kan välja bort sina barn. Och ändå har inte barnen valt att komma till världen. Det valet gör ju den vuxne, av en eller annan anledning!