franettfonster

Det blir så lyckat ibland.
varit borta i två hela dagar från mina barn. Så klart längtar jag. Gårdagkvällen, belv en katastrof. Gräl med den 6-åringen i nån timme.
*suck*

Idag...åkte till kompis i morse i några timmar - ville inte med ut till Mtorp och stallet. Okej. Hämtar upp henne och vi umgås en halvtimme - tiden i leksaksaffären när vi införskaffar presenter till kalaset i morgon - och så bråkar vi igen. Avskyr stöddig attityd! Himlande med ögonen, grimaser, otrevligt sätt....

Reagerar som ett vulkanutbrott! Och det gör ju situationen grymt mycket bättre!
Not!

SÅ när vi kom hem gick hon och la sig i total protest...och jag lät henne sova. Två timmar senare vaknade hon. Friden har varit total sen dess.

Hur kan det komma sig, att jag som vuxen, blir som en 3 åring när jag grälar med ett litet barn. Vad lönar det sig? De nada!
Jag kan bara inte hjälpa det!
Stamp med foten och gnäll....allt bara vimlar ur mig som en fors, vars dammluckor brustit.

Är det sdet om menas när man säger att man har barnasinnet kvar? *suckar*