franettfonster

Jag vet hur en urvriden trasa känner sig. Som jag just nu.
Huvudet dunkar, ögonen svider.
Det känns som om jag vandrar på glödande kol.
När ska det vara slut?
Kan inte åren bara passera fort?
Är det möjligt att gå i ide?

Det finns en enkel väg. En väg, som skulle göra mig till den jag var förut, förpassa mig tillbaka till det jag inte vill vara. Men den är enkel.
Vill inte ha det så här. Vill inte vara instängd. Vill inte vara tvingad att göra som någon annan vill.

Har bestämt att lämna det till någon annan. Det får bli strid.
Det får kosta blod, svett och tårar. Oavsett utgång. Då är det iallafall beslutat.

Händer det här någon annan?
Är det dolda kameran?
Vaknar jag snart och upptäcker att det här jag tror är verklighet faktiskt är en drömvärld?

Jag avskyr att gråta. Jag avskyr att någon ser mig gråta. Jag känner mig inte bekväm med att gråta. Och allra mest avskyr jag att gråta över spilld mjölk.
Jag gjorde det inte. Inte förrän senare. Jag grät hos mamma. Hon var nog lika överrumplad som jag. Och när de väl började trilla, så ville det aldrig sluta.
Hur kan det finnas så mycket gråt? Mest ilskna tårar.
Blir jag riktigt, riktigt arg och besviken, då gråter jag. Och idag över att det känns hopplöst, som ett långt, segt plåster som segas bort.

Fick ringa ett samtal. Kändes...skumt...märkligt..
Livet känns som vaccum - vad händer nu då?
Jag avskyr att vänta! Väntan är frustrerande.

En fråga satt långt inne.. Det är så svårt att få fram ibland.
En sten föll från mitt hjärta. Ord som värmde.

Gråt gör ont i ögonen. Inte gör det en vacker heller. Inte hjälper det heller. Snorig blir man också. Och snorigheten hänger ihop med de illröda ögonen tror jag...för det har då inte gått över än.