Varför det är så underbart skönt att vara själv ibland!
Det måste vara ödet...
Det händer varje gång jag börjar känna längtan. Det är kanske inte så dumt att vara ihop med nån, nu när de flesta faktiskt lever i nån form av förhållanden. Någon där ute måste ju vara vid sina sinnens fulla bruk, hyffsat i alla fall, och klara av mig :)
Varje gång min skeptism mot förhållanden tonar bort vid horisonten...då händer det...
Snörar på mig skorna..hör hur det ringer..ser att det är vännen. Ja, ja...kan ringa upp när jag är tillbaka.
Hinner ut genom porten, så ringer mobilen. Det är vännen. Ledsen, orolig, bekymrad.
Medans jag tröstar, ger råd, lyssnar, pratar..möter jag upp vännen för joggingturen. Samtalet fortsätter ända fram till löparspåret och ungefär en kilometer till. Sen lägger vi på. Vännen kan inte fortsätta samtalet. Och jag lovar att försöka fixa och trixa. Igen.
Svartsjuka och knäppa ideer måste vara det mest förgörande för en relation!
Varför kan man inte bara lita på vad den andra säger?
Varför tror man så mycket i ett förhållande?
Eller säger saker som man egentligen inte menar eller kan hålla?
Är det inte enklare att vara öppna mot varandra, låta varandra njuta av livet och slippa bekymmer med att ljuga, leta förklaringar och anledningar, misstro eller manipulera?
Och varför är det så svårt att tro på att en kille/man och en tjej/kvinna faktiskt bara kan vara vänner? Till och med vänner så som killar är vänner eller på det sätt som tjejer är vänner. (Eftersom det nu uppenbarligen finns en stor skillnad, enligt de som vet!)
Om man tillåter sin partner att ha en nära vänskapsrelation med en tjej/kille blir inte livet enklare då? Det kanske finns saker man INTE vill prata om/göra med med sin partner!
Och varför är tjejer så där att det ska vara med sin kille hela tiden, oavsett vad denne och kompisarna ska göra/hitta på? Och blir stötta när denne någongång vill göra nått själv eller med nån annan?
Om man tillåter sin partner att ha casual sex om andan faller på, slipper man inte tankar på att han/hon ljuger, misstankar om ev otrohet och annat? Tar man liksom inte "udden" av frestelsen, om det nu är det man är rädd för? Och om det bara är sex...är det så farligt då? Om det är lika för båda och båda är ärliga med det - så klart.
Och jag vill här poängtera att jag själv aldrig varit otrogen, men att jag levt i ett förhållande där otrohet (både tillfällig sex och andra förhållanden) var mer en regel än undantag. Och det som störde mig mest var att han ljög om det. De sista 5 åren förekom inte sex regelbundet iallafall, om de inte var fylle-sex, för det tilltalade mig inte. Visst sårade det mig, jätte, jättemycket i början!
Och det som gjorde ondast var att alla andra visste, men inget sa. Och det ironiska var att jag visste också, men han nekade. Och ingen sa sig veta. Jag är absolut inte dum! Jag läser människor rätt bra, litar på få och tar reda på det jag behöver veta - jag har stora öron, uppmärksamma ögon och kan få 2+2 till 4 ;)
Sånt slipper man, om det är öppna kort.
Och det är inte att jag är kall, okänslig eller nått sånt. Snarare erfaren och luttrad ;)
Men jag tror att det är enklare och ett smidigt sätt att kunna känna tillit hela vägen. Utan tillit fungerar ju inte förhållandet i längden.
En vän säger ibland att denne skulle kunna skriva en instruktionsbok i konsten att ljuga och hur man är otrogen utan att bli upptäckt. Och jag brukar kontra med att jag skulle kunna skriva facit till den. He he he...
Efter joggingturen, satt jag mig en stund i soffan och funderade. Sen tappade jag upp ett hett bad, med rosendoftande "badhjärtan" i, kröp ner i detta heta sköna och lyssnade på den sköna tystnaden. Tog fram min Kalle-tidning och konstaterade:
Det är underbart att vara själv ibland! Och fan så mycket mindre bekymmersamt :)
Kär kan jag vara ändå och sex får jag när jag behöver det!
Det händer varje gång jag börjar känna längtan. Det är kanske inte så dumt att vara ihop med nån, nu när de flesta faktiskt lever i nån form av förhållanden. Någon där ute måste ju vara vid sina sinnens fulla bruk, hyffsat i alla fall, och klara av mig :)
Varje gång min skeptism mot förhållanden tonar bort vid horisonten...då händer det...
Snörar på mig skorna..hör hur det ringer..ser att det är vännen. Ja, ja...kan ringa upp när jag är tillbaka.
Hinner ut genom porten, så ringer mobilen. Det är vännen. Ledsen, orolig, bekymrad.
Medans jag tröstar, ger råd, lyssnar, pratar..möter jag upp vännen för joggingturen. Samtalet fortsätter ända fram till löparspåret och ungefär en kilometer till. Sen lägger vi på. Vännen kan inte fortsätta samtalet. Och jag lovar att försöka fixa och trixa. Igen.
Svartsjuka och knäppa ideer måste vara det mest förgörande för en relation!
Varför kan man inte bara lita på vad den andra säger?
Varför tror man så mycket i ett förhållande?
Eller säger saker som man egentligen inte menar eller kan hålla?
Är det inte enklare att vara öppna mot varandra, låta varandra njuta av livet och slippa bekymmer med att ljuga, leta förklaringar och anledningar, misstro eller manipulera?
Och varför är det så svårt att tro på att en kille/man och en tjej/kvinna faktiskt bara kan vara vänner? Till och med vänner så som killar är vänner eller på det sätt som tjejer är vänner. (Eftersom det nu uppenbarligen finns en stor skillnad, enligt de som vet!)
Om man tillåter sin partner att ha en nära vänskapsrelation med en tjej/kille blir inte livet enklare då? Det kanske finns saker man INTE vill prata om/göra med med sin partner!
Och varför är tjejer så där att det ska vara med sin kille hela tiden, oavsett vad denne och kompisarna ska göra/hitta på? Och blir stötta när denne någongång vill göra nått själv eller med nån annan?
Om man tillåter sin partner att ha casual sex om andan faller på, slipper man inte tankar på att han/hon ljuger, misstankar om ev otrohet och annat? Tar man liksom inte "udden" av frestelsen, om det nu är det man är rädd för? Och om det bara är sex...är det så farligt då? Om det är lika för båda och båda är ärliga med det - så klart.
Och jag vill här poängtera att jag själv aldrig varit otrogen, men att jag levt i ett förhållande där otrohet (både tillfällig sex och andra förhållanden) var mer en regel än undantag. Och det som störde mig mest var att han ljög om det. De sista 5 åren förekom inte sex regelbundet iallafall, om de inte var fylle-sex, för det tilltalade mig inte. Visst sårade det mig, jätte, jättemycket i början!
Och det som gjorde ondast var att alla andra visste, men inget sa. Och det ironiska var att jag visste också, men han nekade. Och ingen sa sig veta. Jag är absolut inte dum! Jag läser människor rätt bra, litar på få och tar reda på det jag behöver veta - jag har stora öron, uppmärksamma ögon och kan få 2+2 till 4 ;)
Sånt slipper man, om det är öppna kort.
Och det är inte att jag är kall, okänslig eller nått sånt. Snarare erfaren och luttrad ;)
Men jag tror att det är enklare och ett smidigt sätt att kunna känna tillit hela vägen. Utan tillit fungerar ju inte förhållandet i längden.
En vän säger ibland att denne skulle kunna skriva en instruktionsbok i konsten att ljuga och hur man är otrogen utan att bli upptäckt. Och jag brukar kontra med att jag skulle kunna skriva facit till den. He he he...
Efter joggingturen, satt jag mig en stund i soffan och funderade. Sen tappade jag upp ett hett bad, med rosendoftande "badhjärtan" i, kröp ner i detta heta sköna och lyssnade på den sköna tystnaden. Tog fram min Kalle-tidning och konstaterade:
Det är underbart att vara själv ibland! Och fan så mycket mindre bekymmersamt :)
Kär kan jag vara ändå och sex får jag när jag behöver det!
Kommentarer
Trackback